Bilder av ensamhet

Under en mörk period i livet upplevde han hur det är att bli utfryst och baktalad av sina arbetskamrater.
Nu ger Anders Geidemark ut boken "Allen — bilder av ljus och mörk ensamhet" om sina erfarenheter av kränkande särbehandling.

Anders Geidemark är känd som en av Sveriges främsta naturfotografer. Själv kallar han sig för berättare i ord och bild. I sitt arbete använder han sig lika mycket av form och text som av bilder.
— För mig är det ett parallellarbete. I mina böcker utgår jag från formen och designen, berättelsen kommer i första hand, sedan bilderna, berättar han.

Boken innehåller cirka 200 bilder och bygger helt på arkivmaterial från en 25-årsperiod.
— Det har varit roligt att gräva djupt i mitt bildarkiv. Att kunna ta fram bilder som betytt mycket för mig, men som jag kanske inte trott skulle komma till användning.

Han växte upp på landet och tillbringade mycket tid för sig själv i den natur som låg runt knuten. Det var en barndom full av kärlek. Ensam var han ofta, men kände sig ändå aldrig ensam. Det är så Anders beskriver den ljusa ensamheten.
Den mörka ensamheten, då man verkligen är allena, finns ofta mitt bland många människor, på arbetsplatser, i föreningar och organisationer.
— Det är där fartblinda människor, som bara har sin egen vinning för ögonen, gör vad som helst för att ta sig fram på bekostnad av andras skaparglädje och kreativitet, förklarar han.

Men boken handlar inte enbart om det Anders själv varit med om. Sommaren 2001 blev han tillfrågad om han ville göra ett sommarprat i P4 Radio Västmanland. Han nappade på det och valde temat ljus och mörk ensamhet.
— Efteråt fick jag mycket respons från människor som själva upplevt liknande saker, många hörde av sig och berättade om sina levnadsöden, berättar Anders.
Han blev intresserad av ett fenomen han tidigare inte ens vetat existerade och läste vad han kom över, om kränkande särbehandling.
— Man kan tänka att det är udda människor, som man ser ner på, som blir hackkycklingar. Men ofta är det precis tvärtom. Det är de starka som drabbas, berättar Anders.

På platser där det finns en tydlig maktstruktur och överordnade med kontrollbehov, är det farligt att bli överglänst.
— Kommer det en person med nya idéer, färdigheter och kunskaper till ett sådant ställe, upplevs han eller hon som ett hot.

Anders berättar om vilken stor kraft det ligger i att råka illa ut i en grupp. Att väldigt många självmord har sin orsak just i den mörka ensamheten.
— Även den som i grunden är trygg kan till sist vittra sönder. Det värsta är inte de som aktivt behandlar en illa, utan de som tysta ser på, trots att de känner och vet att det som sker är fel, säger han.

Huvudpersonen i boken är spelmannen. Under sitt liv förmedlade han sin livsglädje genom musiken och kallades för ljusbäraren. Men så spred sig avunden. Han blev utfryst av den orkester han så innerligt gärna ville spela med i, lögnaktigt anklagad för att ha stulit sina egna kompositioner och misstrodd. Därför tog han sitt liv och hans själ tog sin boning i en hagbjörk.
I fem "stamtal" berättar hagbjörken för diktaren om sina erfarenheter.
— Han är den kloke vägvisaren som vill berätta sin historia för att ingen ska gå samma väg som han, förklarar Anders.

Och Anders svarar med dikter och betraktelser skrivna till bokens olika rollfigurer.
För boken har flera parallella berättelser. Hagbjörken som vandrar ner till björkallén för att söka gemenskap hos, vad han tror är, sina likasinnade. För att kunna använda sina fågelbilder låter Anders dessutom ljusbäraren ha skepnaden av en fågel.
— Jag gör ofta så här när jag arbetar, jag blandar in många saker. Det får vara mångfacetterat, så att man kan återvända och uppleva nytt, säger han.
Berättelsen har formen av en sägen, en vuxensaga, och Anders leker med orden i sina metaforer. Han tar alla sina bilder, de verbala likväl som de fotografiska, från naturen.
— Handlingen är väldigt svart eller vit, precis som i sagorna, säger han.

Att läsa boken är som att ta del av ett teaterstycke eller en musikkonsert. Spelmannens och diktarens röster varvas med varandra. I bakgrunden ljuder musiken. Tempot stiger och sjunker, pulsen ökar, hjärtat slår hårdare. Så blir det tvärstopp — paus. Vid en bild eller en dikt som behöver tid att sjunka in.

Anders erfarenheter satte sig i kroppen och varje morgon under tre års tid vaknade han med värk. Ändå fortsatte han hela tiden att arbeta och radiopratet gav honom råg i ryggen att gå vidare. Med sig bär han en oerhörd vrede för alla de människor som farit illa eller till och med tagit livet av sig. Dem vill han ge en hyllning.
— Sådana erfarenheter har man inte bara rätt, utan även skyldighet att skriva ner. Samtidigt vill jag att alla "ljussläckare" ska bli genomskådade, så att de inte får fortsätta att skada andra.
Genom bokens dikter har han också försökt förstå det som hände honom, för att kunna gå vidare.
— Jag kommer nog aldrig att få ett svar, men jag får försöka förlåta — på avstånd.

(Texten har tidigare varit publicerad i VLT & Dagen, 2004.)