|
Ensam i skogen
En fjäril dansar fram mellan
träden. Den slår sig ner ett ögonblick på
en blomma, flyger vidare strax förbi Tonys öra och
fortsätter in i skogen. Tony skyndar efter fjärilen
så fort han kan. Äntligen något att göra!
Det är lördag. Mamma och pappa har, som vanligt
på hösten, tagit med sig Tony ut på landet
för att plocka bär och svamp. Att Tony hellre hade
stannat hemma och lekt med sina kompisar, verkar de inte bry
sig om.
Tonys storasyster Marie fick minsann stanna
hemma alldeles själv. Men hon är ju tolv år,
förklarar pappa. Tony är för liten. Han är
”bara” sex.
Sex år är ju jättestort, tänker Tony.
Fattar inte pappa det? Tony är sur på sina föräldrar.
Fjärilen flyger i små skutt från
blomma till blomma. Tony skuttar ivrigt efter. Ibland
försvinner den utom synhåll. Sedan flyger den upp
igen och fortsätter sin färd.
Det verkar som om den vill leka kurragömma med Tony.
Han är helt uppslukad av den roliga och spännande
leken. Snart har han glömt sina dumma föräldrar,
kompisarna i stan och… och att han är i en stor,
okänd skog.
Färden går allt längre in
i skogen. Solen står ganska lågt på himlen
och skuggorna blir djupare och djupare mellan träden.
Fjärilen flyger ett par varv runt Tonys huvud, liksom
för att säga hejdå. Så lyfter den på
sina lätta vingar och är försvunnen.
Jaha, tänker Tony, så var det
roliga slut. Lika bra att gå tillbaka till mamma och
pappa och säga åt dem att nu vill han faktiskt
åka hem. Han vänder och går tillbaka samma
väg som han kom – tror han!
Men vad långt det var, tänker
Tony när han gått en stund. Inte hade han väl
sprungit så här långt efter fjärilen?
Det börjar kännas lite kyligt i luften och Tony
huttrar till. Men mamma och pappa är nog alldeles i närheten.
Om han ropar lite så hör de honom säkert och
kommer till honom.
”Pappa! Mamma!” ropar Tony prövande.
”Hallå, här är jag!”
Inget svar. Det enda som hörs är
ett svagt prasslande från trädkronorna som vajar
i kvällsvinden. Solen är på väg ner bakom
träden och himlen blir mörkare och mörkare.
”Hallå, alltså, här
är jag ju!” ropar Tony, lite högre den här
gången.
”Pappa! Paaaapaa!”
Tonys röst bryts i en snyftning. Tårarna
börjar rinna utför hans kinder och allt känns
plötsligt stort och skrämmande. Tony vänder
igen och springer tillbaka. Han har kanske bara gått
förbi stället där mamma och pappa plockar svamp,
utan att se dem.
Blind av tårar och brådska snubblar
Tony över en sten och faller framstupa i mossan. Trots
att mossan är mjuk, lyckas han riva sig på en taggig
buske.
Tony sätter sig upp och ser att tröjan gått
sönder på armen. Genom revan ser han att det blöder
ur ett långt sår.
Han sätter sig på en sten och
känner sig alldeles övergiven. Såret på
armen svider och han är så rädd.
Tänk om mamma och pappa har glömt honom och åkt
hem när det blev mörkt. Tänk om han blir tvungen
att tillbringa natten ensam i den mörka skogen. Tänk
om de aldrig hittar honom!
Mamma och pappa tycker kanske bara att det
är skönt att bli av med honom, för att han
varit tjurig och stuckit iväg på egen hand så
där. Tony börjar gråta igen.
Plötsligt knakar det till i buskarna nära honom.
Ut ur skogen stiger något mörkt och stort…
”Pappa!!!” skriker Tony, och i
samma sekund blir han upplyft av pappas starka armar.
"Min lille pojke, var har du varit hela tiden? Vad skönt
att se dig igen. Nu går vi till mamma. Hon väntar
vid bilen. Vi har varit såå oroliga!”
Tony slår armarna om pappas hals och
borrar in näsan i hans mjuka sträva skägg.
”Pappa”, snyftar han lättad.
Nu är han inte alls rädd längre. Skogen känns
inte lika mörk och hotfull. Pappa har hittat honom och
han kommer säkert att hitta ut ur skogen också.
Tony känner sig liten. Han är
ju trots allt bara sex år. Det är tryggt och skönt
i pappas famn.
Tony slappnar av och sluter ögonen. Pappa bär honom.
Text: Phebe Leyser, 1989
|
