|
Främlingen — en julberättelse
Det är jul igen, samma gamla
jul som alltid. Tonåringarna Linnea och John vill ställa
allt det invanda på huvudet, för att överraska
sina släktingar, men de har inte räknat med Främlingen.
— Julen suger! Alltid samma sånger
och massor av mat och trevlig ska man va och glad ska man
bli för julklapparna. Jag har ingen lust att va me längre,
kvider Linnea och slänger en kudde på John som
sitter en bit ifrån henne och försöker läsa.
John och Linnea är tvillingar och enda barnen i familjen.
Nu har de dragit sig undan till hobbyrummet medan föräldrarna
gör de sista förberedelserna för julbordet.
John ger upp sina försök att läsa och vänder
sig till sin syster.
— Jag håller med dig. Bara en massa prylar och
tjafs, det är som en enda stor uppvisning av hur bra
vi har det. Men vadå, jul är ändå jul,
vi kan ju inte bara sticka.
— Jag längtar i alla fall tills jag är vuxen
och får göra min egen jul, säger Linnea med
eftertryck. Det känns så meningslöst att äta
sig sprickfärdig, vara artig mot släkten, titta
på tv i flera timmar och i bästa fall snabbläsa
julevangeliet för att det hör julen till… Och
sen av med papperet på julklapparna så fort det
går.
Linnea grimaserar och John nickar tyst:
— Kan vi inte hitta på en annorlunda jul?
Linnea får något drömmande i blicken.
— Det är kanske vår tur att överraska,
säger hon. Sedan sänker hon rösten och viskar
något i Johns öra.
Föräldrarna hör ytterdörren
slå igen när ungdomarna störtar ut. Pappa
Rune går fram och lägger armarna om sin hustru
och kysser henne på kinden.
— Vad har de nu på gång för tok, undrar
han och myser.
En stund senare strosar Linnea och John nerför gågatan
i centrum. Det är inte mycket folk ute. Harry sitter
som vanligt på en parkbänk med sin flaska. Han
har svept rocken omkring sig som skydd mot en bitande vintervind.
Han nickar mot tonåringarna när de bjuder hem honom.
Han nickar fortfarande för sig själv när de
drar vidare.
Så möter de en tant som är
ute och går med sin hund.
— God jul kära barn, knarrar hon fram. Om man nu
kan säga att det är en god jul, nu sedan "husse"
gått bort. Men du ska inte vara ledsen, Laban, vi har
ju varandra, fortsätter hon och klappar hunden.
— Men tant är välkommen att fira jul med oss
och Laban också, skyndar sig John att säga. Vi
har ett stort hus och mycket mat. Vi äter klockan två.
Linnea och John ser sig om efter fler eventuella gäster,
men gatan ligger stilla och tom.
På väg hem går Linnea in i ett hyreshus.
Där bor Runak och Aram Hasan. De är flyktingar från
Kurdistan och alla deras släktingar är kvar i hemlandet.
När Linnea och John kommer hem igen
har släkten redan kommit. Faster Bittan störtar
fram och omfamnar tvillingarna. Farbror Thomas tar det lugnare.
"Hej", säger han värdigt och skakar hand
med John. "Hej", säger han igen och klappar
Linnea på huvudet.
— Välkomna svarar tvillingarna och försöker
le.
— Ska du inte säga hej till dina stora kusiner,
Micke, fortsätter Bittan och föser fram sin son.
Micke blänger, lite blyg för kusinerna som han inte
sett på ett år.
Morfar sitter i soffan. Linnea och John går fram och
kramar honom. Morfar har de sett fram emot att träffa.
Alla samlas runt honom för att välkomna julen med
några sånger.
— Hoppas dom kommer, viskar John till Linnea, åtminstone
nån.
"Bereden väg för Herran…"
Linnea mal fram orden utan särskild entusiasm. Hon vet
att mamma just nu sitter och funderar över om julskinkan
är lagom bakad och om surkålen verkligen jäst
rätt. Pappa planerar samtidigt sin sorti som husfar och
sin entré som tomte. Micke väntar på julklapparna
och Thomas och Bittan gör allt för att bete sig
som perfekta gäster.
Men Linnea vet också att morfar i tankarna har rest
till Israel, till en krubba i ett stall. Att han är där
för att fira Jesusbarnets födelse. Linnea önskar
att hon kunde resa med.
"Stilla natt… allt är frid…"
Då ringer det på dörren.
Mamma och pappa byter förvånade blickar.
— Jag öppnar, säger John och reser sig kvickt.
Det är Laban och hans matte som kommer.
— Var det här det var julfest, undrar hon försiktigt.
— Javisst, välkommen, säger John glatt.
Mamma, som har hört den främmande rösten och
undrar vad som står på, kommer ut i hallen.
— Den här damens make har just dött. Vi tyckte
att hon skulle slippa fira julen ensam, förklarar John.
— Fru Grenlund heter jag, säger damen och sträcker
fram handen. Tack så hemskt mycket för att jag
får fira jul hos er…
I samma ögonblick ringer dörrklockan
igen. Nu är Linnea framme och öppnar. Utanför
står Harry.
— Va de här man kunde få käk? säger
han.
— Vi vill gärna… börjar mamma "ha
vår julfrid i fred", tänker hon för sig
själv… ha en glad jul, får hon fram.
Hon är förvirrad, men säger med nålvass
röst till tvillingarna:
— Jag vill prata lite med er. NU.
Längre än så kommer hon inte förrän
det ringer på dörren igen.
Ute viner vinden runt husknutarna och snön
har börjat falla i skymningen. Inne i finrummet har julen
liksom kommit av sig. Ingen säger så mycket. Linnea
tar fram gitarren och försöker ta upp "Stilla
natt" igen. Nu klämmer hon i.
John betraktar sällskapet och myser. Bittans leende har
stelnat, mamma ser chockad ut och pappa är ett åskmoln.
Ingen vet riktigt vad de ska göra eller säga.
Linnea känner sig en aning ångerfull när hon
ser sina föräldrar, nu har hon verkligen satt dem
i klistret. Tanken var ju att det här skulle bli en kärleksfull
och varmstämd julafton, då de skulle dela med sig
till några som inte har det lika gott ställt. Men
någonting tycks ha gått snett.
Linnea hinner inte tänka längre
förrän dörrklockan ringer igen. Nu är
det tvillingarnas tur att byta förvånade blickar.
Alla som de bjudit har redan kommit. Pappa går och öppnar.
— Jag har hört att ni firar julafton här, säger
en mörk, mild röst.
— Javisst, kom in bara, säger pappa resignerat.
Främlingen slår sig ner i en
ledig fåtölj. Han är klädd i ett par
sjaskiga byxor och en sliten pullover. Han ser ut som om han
gått långt och behöver vila. Utan att säga
ett ord tar han fram en liten flöjt och börjar spela.
Tonerna leker sig fram ur instrumentet. Plötsligt sitter
alla fängslade. De känner igen de gamla psalmmelodierna
och ändå är det som om något nytt kommit
in i dem.
Linnea börjar nynna med och plötsligt sjunger alla.
Sången blir levande, blir en glädjesång.
Hon ser på de andra att de upplever samma sak.
Linnea vet inte hur länge de håller på. De
sjunger sång efter sång, de pratar och skrattar.
TV:n är glömd. Julklapparna ligger oöppnade.
Linnea och John dukar fram maten. De förstår inte
riktigt var all glädje plötsligt kommit från,
men de förstår att det har med Främlingen
att göra. Det är något med hans blick…
Gemenskapen fortsätter
till sent på natten innan alla börjar bryta upp.
En och en troppar de av glatt samspråkande.
Linnea vänder sig om för att byta några ord
med Främlingen som hon knappt hunnit prata med. Men han
finns ingenstans. Och när hon tänker efter minns
hon att hon inte sett honom på flera timmar.
När alla sagt god natt och var och en gått in till
sig, smyger Linnea in till morfar. Han har krupit ner i sin
säng och ligger och läser i sin slitna Bibel.
— Kom, säger han, jag vill läsa ett ord för
dig.
Linnea sätter sig på hans sängkant.
— Håll broderkärleken levande. Kom ihåg
att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som
har gjort det har haft änglar till gäster utan att
veta om det, läser morfar ur Hebreerbrevet.
— Tack, viskar Linnea tyst för sig själv, tack
för att Du kom till oss den här julen.
Text: Phebe Leyser, 1989 och 2004
|
