|
Tamhönan Lina flyr för sitt
liv
Tamhönan Lina pickar lugnt
och en smula sävligt i sig de stora fylliga vetekornen.
Kacklande jagar hon iväg en syster som försöker
sno till sig de korn som hon just valt ut åt sig.
Hon sträcker lite på sig och vickar på stjärten
när tuppen passerar förbi. Hon anar inte att hon
snart flirtat med honom för sista gången. Inte
vet hon heller att hon i dag äter sitt sista vetekorn
på mycket länge.
När Lina ätit sig mätt bestämmer
hon sig för att ta en liten kvällspromenad innan
det är dags att hoppa upp på sovpinnen för
natten. Det börjar redan skymma.
I ett hörn av hönsgården finns ett hål
i nätet, en dörr ut till friheten. Där kryper
hon ut och smyger iväg mot en liten berså alldeles
i utkanten av den stora vilda skogen.
Längst inne i bersån står
en liten missväxt björk, hennes eget ”tänkarträd”.
Hit går hon alltid när hon känner för
att vara ifred en stund. Som nu till exempel. Hennes familj
är våldsamt pratsam och högröstad.
Men Lina hinner inte mer än sätta
sig till rätta, förrän hon hör ett förfärligt
oväsen från hönsgården. Mer än
vanligt. Tuppen gal i falsett och hönsens kackel låter
som förtvivlade skrik. Lina beger sig hemåt för
att se vad som är på tok, för något
är det, så mycket förstår hon.
Plötsligt mattas ljudet av och det
blir alldeles tyst. Det enda som hörs är syrsornas
nattliga gnisselkonsert. När hon närmar sig hönsgården
ser hon den fyrbenta silhuetten av familjens värste fiende
– räven. I munnen håller han sitt byte. Den
tjocka svansen sträcker han stolt upp mot skyn.
Han försvinner ut genom hålet i nätet och
är snart uppslukad av det djupnande
mörkret.
Lina smyger fram längs stängslet.
Innanför ser hon ett hav av fjädrar och en fruktansvärd
förödelse. De av hönsen som inte blivit slaktade
av räven måste ha dött av ren skräck.
Inte ett ljud, inte en rörelse någonstans.
Hönan flyr i panik ut i Vilda skogen.
Hon vågar inte stanna. Tänk om räven kommer
tillbaka och hittar henne där. Men var ska hon söka
skydd? Ut i Vilda skogen bara. Hon har ingen annanstans att
ta vägen.
Dagarna kommer och nätterna går.
Lina överlever den första hemska natten ensam i
skogen. Men hon återfår inte sitt annars så
goda humör. Hon känner sig ledsen och nere.
Hon träffar fler och fler av skogens invånare.
Visst blir hon ganska vänligt behandlad av djuren. Hon
får äta tillsammans med rapphönsen. Av dem
lär hon sig var hon kan hitta delikata frön och
nyttiga mättande växter. Hos igelkotten har hon
fått en bostad.
Men hon lyckas ändå inte riktigt
slå sig till ro. Hon tycker att alla mer eller mindre
undviker henne, som om hon bar på någon smittsam
sjukdom.
Djurens ungar samlas runt henne och ber nyfiket att hon ska
berätta om livet hos
människorna. Men de blir snart åthutade och ivägjagade
av sina föräldrar. Och Lina får en bestämd
tillsägelse att inte slå i deras barn en massa
dumheter.
Den ende som riktigt vågar och vill
närma sig henne är varghonans äldste son Toby.
Han har bott ett tag hos människorna tillsammans med
sin mor som var ”slädhund”, tills de bestämde
sig för att rymma ut till friheten i Vilda skogen.
Toby vet vad det vill säga att tänka ”tamt”
(till exempel att människorna inte är så farliga
om man närmar sig dem på rätt sätt) och
hur det är att få maten serverad. I honom får
Lina en mycket god vän.
Lina gör allt för att anpassa
sig till sitt nya liv, men det går inte en dag utan
att hon tänker på sitt gamla, sitt riktiga, hem
i hönsgården. Hon undrar om någon annan än
hon överlevde rävens framfart. Kanske finns det
någon någonstans som väntar på henne.
Längtar efter henne.
En vacker dag bestämmer hon sig för
att bryta upp och bege sig hemåt igen. Hon tackar sina
vilda vänner för allt de gjort för henne och
tar farväl. Men ingen verkar bli speciellt ledsen för
att hon lämnar dem.
Utom Toby, som erbjuder sig att följa med henne.
Hönan dröjer en stund i skogsbrynet
innan hon vågar sig fram. Toby har gått med henne
hela den långa vägen. Stundvis har hon ridit på
hans rygg när hennes korta ben blivit alltför trötta.
Tillsammans närmar de sig människornas bostad. En
man kommer ut genom ytterdörren, tätt följd
av två små barn. Lina tror knappt sina ögon.
En vilt främmande karl. Han har aldrig varit där
och utfordrat henne. Barnen som springer efter honom är
lika främmande för Lina.
Som väl är ser ingen det omaka
paret som gömmer sig i skogsbrynet. Hönan trippar
försiktigt runt huset, där nästa överraskning
möter henne… Hönsgården är riven!
Inte ens en bräda finns kvar av hennes hem.
Kan en höna gråta så gör
Lina det nu. Hon sjunker ihop i en hög där hon står
och rör sig inte ur fläcken. Kan en hönas hjärta
brista, så har hennes brustit.
Toby hittar henne där hon ligger som död. Varsamt
lyfter han upp henne på sin rygg och börjar vandringen
tillbaka till Vilda skogen. Nu har hon inget annat hem än
hos oss, tänker han. Nu måste vi ta väl hand
om henne.
Åren går. Lina gifter sig med
stilige herr Tjäder, efter hans enträgna uppvaktande.
Det ser ut som om hon trivs riktigt bra med sin nya familj
och sina vänner. Hon lär sig snabbt att ta vara
på sig själv i vildmarken. Hon kan snart allt som
är värt att kunna om att bygga sig ett tryggt bo
och hur man skaffar föda.
Men i sitt hjärta är hon fortfarande
tamhönan som flytt för sina fjädrar. Då
och då, när tillfälle ges, promenerar hon
fram till skogsbrynet och tittar bort mot människornas
hus. Bara ifall att hon skulle råka få syn på
någon… Hon hoppas fortfarande. Bara ifall att…
Text: Phebe Leyser, 1989
|
