|
En vardagsängel
”Hejdå mamma!”
Tina slänger igen ytterdörren med en smäll.
I dag ska hon börja andra klass och hon har bråttom
till skolan.
Efter ett långt och soligt sommarlov
hos farmor har Tina börjat längta tillbaka. Till
mattesalen, läseboken, klasskompisarna och Bittan, hennes
snälla fröken. Men mest längtar hon efter att
träffa sin kompis Lena och prata om allt som hänt
under sommaren.
Tina skyndar iväg med kvicka steg.
Hon känner sig vuxen och glad. Mamma har gett henne lov
att ta tunnelbanan de två stationerna till skolan alldeles
på egen hand. Mamma tycker att hon är stor nog
att klara sig själv, nu när hon går i tvåan.
Från och med i dag tillhör hon ju inte de små
”ettakladdarna” längre.
Tina nästan springer nerför trapporna mot tunnelbanan.
Fast hon gör allt för att lugna ner sprittet i benen
så att hon inte ska ramla och förstöra sina
nya fina kläder.
Men vem är det som sitter i trappan?
Tina saktar in stegen. En gammal tant. Det ser ut som om hon
ramlat omkull och skadat sig. Tina stannar framför tanten,
som blundar och kniper ihop ansiktet i en grimas. Tina förstår
att hon har mycket ont. Foten ligger i en konstig vriden vinkel.
”Hej, har du ont?” frågar
Tina rakt på sak.
Den glada känslan hon har i magen har tagit bort all
blyghet.
Då öppnar tanten ögonen och ser på henne
med en ledsen blick.
”Ja, jag halkade på översta trappsteget och
nu tror jag att foten är bruten”, svarar hon. ”Men
pojken i biljettspärren har ringt efter en ambulans.”
Några människor stannar och undrar
hur det står till. När de får veta att ambulansen
är på väg, skyndar de vidare. De kanske har
bråttom till sina jobb, tänker Tina.
Men Tina vill inte lämna tanten ensam, så hon lägger
skolväskan på trappan och sätter sig på
den. Skolan kan vänta. Det gör nog ingenting om
hon kommer lite sent.
”Jag heter Tina”, säger hon.
”Och jag heter Elsabritt”, säger tanten.
De sitter tysta en stund. Elsabritt blundar och grimaserar
igen. Tina tänker på vad mamma har sagt om att
alltid göra det för människor som hon skulle
vilja att de gjorde för henne.
Vad skulle Tina vilja om hon hade sådär ont? Jo,
hon skulle nog önska att mamma satt hos henne och höll
henne i handen. Ska hon våga… Tänk om Elsabritt
blir arg.
Men Tina chansar och lägger försiktigt
sin hand på Elsabritts.
”Vad tråkigt att du har så ont”, säger
hon på försök och fortsätter:
”Men om du vill kan jag berätta vad jag har gjort
i sommar och då blir det inte lika tråkigt att
vänta på ambulansen.”
Elsabritt kniper åt om Tinas hand
så att blodet nästan stannar i fingrarna. En tår
börjar trilla nerför hennes kind.
”Vilken snäll och fin flicka du är, säger
hon. "Vad lyckliga dina föräldrar måste
vara. Ja, var snäll och berätta!”
Så berättar Tina om farmors stuga
på landet, om den lilla sjön som ligger en bit
in i skogen. Om korna och grisarna hos farmors granne som
är bonde. Och om hästen Lukas som hon fick sitta
upp på.
Hon berättar också att hon ska börja i andra
klass i dag och får åka tunnelbanan alldeles själv.
Elsabritt slutar grimasera nu och ler mot
Tina istället.
Då kommer ambulansen. Tina stannar kvar och vinkar efter
den, fast hon vet att Elsabritt inte kan se något genom
de mjölkvita rutorna.
”Var rädd om dig, min ängel!” ropar Elsabritt
innan ambulansmännen stänger dörrarna.
Tina går mot tunnelbanan igen. Hon
känner sig glad och sprittig i benen. Hon vet inte om
hon någonsin kommer att träffa Elsabritt igen,
men hon tänker på vad mamma alltid brukar säga:
”Det lönar sig i längden att vara hjälpsam.
Det som du vill att andra människor ska göra för
dig, det ska du också göra för dem.”
Text: Phebe Leyser, 1989
|
