|
Nyttig tid på brandstationen
Efter flera år med kriminalitet
och missbruk åkte Thomas fast. När han kom till
Sundbo Ungdomshem var han 17 år och arg på de
sociala myndigheterna som tagit ifrån honom hans frihet.
Men så bestämde han sig för att försöka
förändra sitt liv.
Nu är Thomas
runt 20 år och studerar beteendevetenskap på Högskolan.
I framtiden vill han arbeta med människor, kanske hjälpa
barn.
Thomas heter egentligen något annat, men vill gärna
vara anonym, för att slippa få en stämpel
på sig av de människor han träffar.
— Jag vet hur folk tänker och reagerar. De utgår
från schabloner, säger han.
Han växte
upp i Mellansverige i ett litet samhälle med några
tusen invånare. Pappan är ekonom och mamman arbetar
inom vården. Redan vid 13 års ålder började
Thomas röka hasch. Han umgicks med ett gäng lite
äldre grabbar och de hade ständigt något på
gång.
— Jag kan inte säga att det var någon särskild
anledning till att jag började. Det bara blev så,
det hörde till, säger han.
Thomas gled sakta in i ett liv med småkriminalitet och
missbruk. Hasch och amfetamin hörde till vardagen och
stölder blev medlet för att finansiera drogerna.
Han tänkte aldrig på framtiden och hur det skulle
gå för honom, utan tog varje dag som den kom.
Så
en dag blev Thomas anhållen för en stöld
och eftersom han var minderårig omhändertogs han
av de sociala myndigheterna. Det var så han kom till
Sundbo.
— När man kommer dit med ett LVU på sig, betyder
det att det inte finns någon tidsgräns för
hur länge man kan bli kvar. Det var som en enda lång
mardröm.
En gång rymde han. Det var ingenting han planerat, men
tillfället dök upp och han tog det.
— Men jag kom inte så långt. Polisen tog
mig en liten bit från Sundbo, säger han och ler
lite.
För
snart två år sedan kom Thomas till brandstationen
i Surahammar.
— Där fick jag lära mig hur viktigt det är
med vardagsrutiner. Vi fick planera vår tid, lägga
upp allt med mat, städning och tvätt, för en
vecka i taget. Jag gör likadant fortfarande, men kanske
inte riktigt lika strikt, berättar han.
Efter ett halvår flyttade han vidare. Behandlingen var
färdig och det var dags för honom att klara sig
själv. Han ville inte tillbaka till sin hemort, utan
valde att flytta söderut i Sverige.
— Jag hade varit hemifrån så länge och
det kändes inte som jag hade så mycket att tillföra
där hemma.
Thomas läste
upp sina gymnasiebetyg och kom in på Högskolan.
Och han trivs.
— Jag tycker om att plugga. Det är få saker
jag känt direkt att de är bra. Sådant brukar
växa fram efter ett tag. Men det här är bra.
Länge höll Thomas kontakten med Mikael Dahlström,
behandlingsansvarig på brandstationen, och han menar
att deras eftervård är professionell.
— De slänger inte bara ut killarna på gatan
när vårdtiden är slut. De bryr sig, säger
han med eftertryck.
Mot framtiden går Thomas med små steg i taget.
Han vill inte planera för mycket, utan lämnar öppet
för de möjligheter som kan dyka upp.
— Jag har bestämt mig för att plugga färdigt,
men sedan vet jag inte, förklarar han.
Text: Phebe Leyser, 2003
|
