|
Janne Melkersson bor tillsammans med sin
familj, hustrun Maria och deras två små barn,
vid Storsjön i Jämtland. Från köksfönstret
har de utsikt över sjön och bergen på andra
sidan.
— Visst bor vi som i ett
vykort, säger han på sin mjuka norrländska.
Men livet har inte alltid varit så fridfullt som det
verkar vara för Janne i dag. Under många år
var hans dröm att bli känd och beundrad, att vara
"någon" i människors ögon. En strävan
som höll på att ta kol på honom.
— Gud kallar den som ingenting
är för att den som något är ska stå
där med skam, citerar Janne sin Bibeln.
Som barn var Janne ofta ensam. Han fann
sig aldrig riktigt till rätta med kamraterna i skolan
utan höll sig mest för sig själv. I ungdomsåren
kom han i kontakt med skridskoidrotten och träningen
och tävlingarna blev hans liv. Där fann han en gemenskap
som han inte upplevt tidigare.
— Jag gjorde jättefina
tider och var en lovande skridskoåkare, berättar
han.
Hans pappa och farfar var skomakare och
för Janne var det tidigt självklart att han skulle
gå i deras fotspår.
— Men det var lågkonjunktur
i branschen i slutet av 60-talet och pappa förbjöd
mig att välja deras yrke, berättar han.
Istället började Janne arbeta som brevbärare
efter skolan. Samtidigt började han känna av en
oförklarlig värk i kroppen och trots flera läkarbesök
var det ingen som förstod vad den berodde på. En
dag knäckte det bara till i ryggslutet.
— Jag fick lägga skridskorna
på hyllan och ingen förstod varför, säger
han.
De vänner Janne haft var förknippade med idrotten
och när han tvingades sluta träna droppade de av.
Ett år senare gjorde Janne lumpen
och en militärläkare förstod att det var något
allvarligt och skickade honom till reumatologen. Där
konstaterades att han led av Morbus Bechterev, en typ av reumatism.
— Jag kände mig helt
oförberedd på livet, hade inget att hålla
mig i, berättar han.
Han började plågas av en odefinierbar och svår
ångest och för att döva den drack han regelbundet
när han var ensam.
— Tidigare hade jag väl
druckit som vilken Svensson som helst, men under den här
tiden tappade jag liksom kontrollen.
Janne trivdes med sitt arbete på Posten,
men han hade ändå inte släppt tanken på
att bli skomakare. När så tillfälle gavs ett
par år senare började han en lärlingsutbildning
inom ortopedskomakeri och som färdig skotekniker fick
han en halvtidstjänst på ortopedverkstan på
Umeå lasarett. Den andra halvtiden drev han eget företag.
Men på grund av de nederlag han upplevt bar Janne på
en stark revanschlystnad.
— Jag var snabb och kände
att jag hade fallenhet för att göra skor. Tankarna
växte att jag skulle kunna bli en duktig och eftertraktad
yrkesman.
Den ambitionen ledde till att Janne i blindo köpte en
skofabrik, en affär som var dömd att misslyckas.
— När jag förstod
att det inte skulle fungera drack jag ännu mer, till
sist varje dag. Det slutade med katastrof och jag gick i konkurs.
För Janne innebar det ytterligare ett nederlag och flera
kliv uppför på hans ångeststege.
Året efter konkursen blev Janne tagen
sovande berusad på en parkbänk. Han blev konfronterad
som alkoholist och hans missbruk blev känt på jobbet.
Tiden som följde var turbulent. Inte en dag gick utan
att Janne längtade efter att få dricka.
— Jag var ofrivilligt nykter
och blev helt knäckt av kampen mot sjukdom och meningslöshet.
Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva ett helt liv
utan sprit, säger han.
Janne började missköta sitt jobb och kunde supa
sig full även på vardagarna. På nätterna
vaknade han badande i ångestsvett. En sömnlös
natt vandrade han omkring på Umeälvens is.
— Hela mitt inre skrek
på hjälp, men jag hade ingen att adressera det
till, berättar han.
En helg satt Janne tillsammans med sonen
och sina föräldrar och tittade på en tennismatch
i tv när han plötsligt upplevde hur en boll kom
utfarande ur rutan. Föräldrarna såg hur han
duckade och sedan blev alldeles likblek i ansiktet.
— Jag såg hur alla
i tv-publiken började blänga på mig som om
jag var ett förfärligt avskum. Jag ställde
mig upp och började säga att jag inte mådde
så bra, sedan svartnade det.
Janne blev nerbäddad och mamman vakade över honom
den natten. På morgonen skjutsade de in honom till akutpsyk.
— Jag fick för mig
att jag var på rättspsyk för att jag gjort
någon illa. Jag hade tappat bort mig helt enkelt, berättar
han.
Men Janne blev väckt ur sin förnedring
där. Några dagar senare låg han i sängen
på gränsen mellan dvala och vakenhet när hela
hans liv började komma i repris.
— Jag kunde minnas händelser
ända tillbaka i min ungdom och jag började se hur
mitt handlande gjort folk illa.
— Då ropade jag i
min förtvivlan: "Gode Gud om du finns, ta mig ifrån
det här!"
Efter det gick hans tillfrisknande så snabbt att överläkaren
var brydd och han såg ingen orsak att hålla Janne
kvar på sjukhuset.
— När jag kom hem
den kvällen blev jag påmind om att jag bett och
jag minns att jag rodnade för mig själv och sa "men
tack då". Ingen hade visat mig hur man tackar Gud.
Jannes liv fortsatte att vara vingligt,
men längtan efter spriten var inte längre lika stor.
Men året efter dog hans mamma i en bilolycka. Samtidigt
blossade en konflikt upp på jobbet upp och cirkusen
var i full gång.
Janne hade en dålig relation med sin chef, som han ansåg
behandlade personalen illa. Efter ett stormigt möte kände
sig chefen hotad av Janne och anmälde honom till arbetsdomstolen
för att få grund till ett avsked.
Janne hälsade på hos en vän som han brukade
lätta sitt hjärta för.
— Han var redan dödligt
less på att höra talas om min chef och när
jag började beklaga mig igen sa han bara: "Men du
då?!" Gud använde honom på ett märkligt
sätt. Plötsligt såg jag mig själv som
den jag var, en lika stor tölp som min chef, säger
Janne.
Den 20 februari 1989, ett datum som Janne
betonar, följde han med en vän till Pingstkyrkan
i Umeå. I slutet av mötet ställde sig en dam
upp och talade profetiskt.
— Av det hon sa förstod
jag att det var mig hon pratade om. Det stod klart för
mig att jag måste lämna mitt liv till Gud, annars
skulle jag dö i missbruk.
Så blev det och den kvällen tog Gud bort hans begär
efter sprit.
— Jag var så svag
för sprit att jag inte hade klarat det själv, berättar
Janne.
— Visst kan det fortfarande
vara jobbigt, för när ångesten väl slår
till, så sjunker jag som ett bilbatteri i en insjö.
Men Janne säger att han kan leva med det och hänvisar
till aposteln Paulus som bad Gud befria honom från det
lidande han brottades med.
— Han fick svaret att "min
nåd är dig nog".
Året efter att Janne blev frälst
startade han på nytt ett företag för att tillverka
skor. I dag gör han skor på beställning på
samma sätt som hans far och farfar gjorde.
— När jag första
gången började driva eget hade jag en ambition
att bli känd, men den strävan har jag lagt ner.
Nu handlar det om skaparglädje och äventyrslusta
i det jag gör.
Text & foto: Phebe Leyser, 2004
|
