När
Ros-Marie var åtta år skilde sig hennes föräldrar.
Mamman träffade en ny man, som var alkoholist, och började
dricka.
— Att leva som missbrukarbarn innebär stora problem,
till exempel att aldrig kunna ta hem kamrater därför
att hemmiljön är för stökig. Jag började
leva ett dubbelliv, berättar Ros-Marie.
Hela mellanstadiet skötte hon skolarbetet och gjorde allt
för att dölja hur hon hade det hemma. Men så
snart skoldagen var slut bytte hon skepnad och stack iväg
med sina äldre kompisar. Sin första fylla tog hon
när hon var elva år.
När Ros-Marie gick i nian drack hon dagligen och hoppade
av skolan.
— När jag var 16 hängde jag barfota på
stan med a-lagarna. Jag söp och härjade med dem och
fick tillgång till alla droger jag ville prova på.
När Ros-Marie var 18 år dömdes
hon till nio månaders fängelse för bland annat
personrån, inbrott och stölder. Sedan följde
flera år med fängelsedomar och missbruk i ett liv
som bar konstant nedåt.
En spontan resa till Stockholm ledde till att hon träffade
en man och blev kvar där i tre år. De fick två
söner, William och Robin.
— Jag missbrukade av och
till under den perioden, men längtade efter möjligheten
att leva ett bra liv med barnen, säger hon.
Ros-Marie flyttade till Strängnäs för att komma
bort från mannen. Barnen var otrygga och mådde
dåligt och de sociala myndigheterna hjälpte dem
till ett utredningshem. Hon skötte sig på hemmet
och barnen började må bättre, men så
snart hon var på ledighet söp hon till.
— Det blev utrett att jag
var en bra mamma, men behövde leva skyddat och ta itu
med mina alkoholproblem.
Nästa steg var ett behandlingshem för familjer,
men Ros-Marie valde att återvända till sitt missbrukarliv.
— Jag lämnade frivilligt
ifrån mig mina barn, för jag hoppades att de skulle
få det bättre i en stadgad fosterfamilj.
Ros-Marie schanserade snabbt, åkte några turer
ut och in på behandlingshem, men utan större framgång.
— Jag orkade inte ta itu
med min verklighet, förklarar hon.
Kort därefter träffade hon Gert
Johnsson, också han med en heltidskarriär som missbrukare
bakom sig.
— Vi drog ner varandra
ännu mer. Ingen av oss hade någon stadga och kunde
ta tag i den andra, utan allt släpptes fritt, berättar
Ros-Marie.
De bråkade och slogs, separerade och letade upp varandra
igen. Men de blev kvar tillsammans.
— I dag förstår
jag att mitt i allt detta sökte Gud oss båda två.
En natt sommaren 1999 var Ros-Marie och
Gert som så ofta ute på rövarstråt.
De bodde tillfälligt i en arbetarbarack och Ros-Marie
tänkte gräva upp blommor ur stadens planteringar,
för att göra lite snyggt runt baracken.
Fullproppade med amfetamin, tabletter och sprit kom de in
i ett soprum i anslutning till Pingstkyrkan. Lampan var trasig
så Ros-Marie fixade ihop lite brännbart material
på en metallbricka för att använda som lykta.
— En brinnande bit föll
ner och bråten i rummet tog eld på en gång.
Jag stod som paralyserad i ett hörn och bara såg
lågorna slå upp mot mig. Gert lyckades få
ut mig innan hela rummet var övertänt, berättar
hon.
Utanför hittade de en slang och tänkte försöka
släcka elden, men det fanns ingenstans att fästa
den. Lågorna var flera meter höga och slog mot
fasaden. De fick panik och stack, men greps snart av polisen
misstänkta för mordbrand.
När medlemmarna i Pingstförsamlingen
fick höra om branden bad de för förövarna.
— Tänk vilket sinnelag,
att be för dem som nästan bränt ner deras kyrka,
säger Ros-Marie.
Hennes och Gerts vittnesmål om hur branden gått
till och hur de försökt släcka den stämde
överens med det brandteknikerna fann på platsen
och de slapp åtal.
På nyårsaftonen samma år
vaknade Ros-Marie och Gert i sitt källarrum och frös.
Den senaste tiden hade hon ständigt blivit påmind
om hur illa hon betett sig mot Gert och barnen. Hon var trött
på att leva som hon gjorde.
— Jag kände att antingen
tar jag livet av mig eller så får jag göra
något åt det. Jag hade ingenstans att ta vägen
och ingen ville ha med mig att göra. Jag tror det var
syndanöd jag kände, förklarar hon.
Via den sociala myndighetens missbruksenhet
kom de i kontakt med LP-stiftelsen och fick flytta till en
lägenhet intill Pingstkyrkan.
— De sa att om vi skulle
bo där fick vi lov att vara med på bibelstudium
varje dag och alla deras möten. Javisst, tänkte
jag, vad som helst bara jag kom bort från gatan.
För Ros-Marie var budskapet om Jesus närgånget
och samlingarna med sång och bön påträngande.
Hon kunde inte tro på det hon hörde.
— Jag sa till dem att om
jag säger att jag tror så ljuger jag, men de förklarade
att det räckte om jag ville tro.
Och en dag när hon satt i kyrkbänken bad hon en
tyst bön och tog emot Jesus i sitt hjärta.
— Det var ett så
naturligt beslut och det kändes bara som om det var dags.
I nio månader bodde de sedan på
det kristna behandlingshemmet Venngarn utanför Sigtuna
och fick chans att växa i sin tro.
- Vi fick komma tillbaka till LP-kontakten i Eskilstuna på
efterbehandling och sedan har allt bara fallit på plats.
Visst har det varit kamp, men saker har ordnat sig på
bästa sätt, berättar Ros-Marie.
Den första januari 2002 flyttade hela familjen, Ros-Marie
och Gert med barnen William och Robin, som Ros-Marie hade
fått tillbaka vårdnaden om, samt Joel in i ett
nyrenoverat radhus. Och för ett år sedan utökades
familjen med lilla Robin.
I dag arbetar Ros-Marie och Gert på
LP-kontakten och är ett tydligt vittnesbörd om hur
radikalt Gud kan förändra människors liv. Tidigare
var Ros-Marie ökänd i Eskilstuna för sitt leverne,
idag är hon känd som den Gud frälste och gjorde
fri från droger.
- Visst är det ett stort under Gud har gjort med mitt
liv, det man ser utanpå, säger hon, men det mest
fantastiska är att Han fortsätter att arbeta med
mig och hela mig inuti dag för dag.
För ett litet tag sedan deltog
Ros-Marie tillsammans med pingstförsamlingens andra medarbetare
i en genomgång av brandsäkerheten.
- Jag vet inte om mannen från Räddningstjänsten
kände igen mig, men det var onekligen en komisk situation.
Där satt jag i den kyrka som jag nästan bränt
ner och fick lära mig hur jag skulle gå till väga
om det började brinna igen.
Text & foto: Phebe Leyser, 2005
|
