"Att förlora någon gör ont"

Pirjo Stålarw var bara 18 år när hennes till synes friska make hastigt avled av hjärtmuskelinflammation inför hennes ögon. Hon stängde in sorgen, för att inte bli en belastning för sin omgivning, och det skulle dröja många år innan hon vågade släppa fram tårarna.

Än i dag bär Pirjo sorgen med sig. Den är en del av hennes person och kommer att följa henne genom hela livet. Men såren har börjat läkas, för hon är inte längre ensam.
— Hela mitt liv hade varit förgäves om inte Herren hade knockat mig med sin nåd, säger hon.

Att allt har en mening, anser Pirjo, är ett hån mot varje människa som drabbas av sorg och smärta.
— Det är att devalvera Gud. Som om han skulle vara beroende av vår olycka. Han är större än så. Ondskan är ett faktum i en ofullkomlig värld och en del av livet, säger Pirjo bestämt.

Pirjo och Pekka var båda 15 år när de träffades på ett disco och blev förälskade. Från första stund var de som fastlimmade vid varandra och tillbringade all ledig tid tillsammans.
Pirjo blev tidigt gravid och hoppade av gymnasiet, medan Pekka fortsatte i skolan. Ekonomiskt var det tufft. På morgnarna delade de ut tidningar tillsammans, för att få ett tillskott i kassan.
Så föddes dottern Hanna och med åldersdispens från kungen gifte de sig 17 år gamla. Pekka fick jobb på Bruket och varje morgon steg Pirjo upp i ottan för att dela frukoststunden med sin man.
— Varje minut tillsammans var så värdefull. Efteråt kan jag undra om det var för att tiden var så kort, som det var så intensivt, säger hon.

Det var en kväll i maj, Hanna hade hunnit bli elva månader, och paret hade just gått och lagt sig när Pekka började andas ansträngt. Pirjo förstod inte vad som hände, inte ens sedan han slutat andas. Allt gick på bara några minuter.
Hon var överrumplad, men ringde till sina föräldrar och när de kom dit en stund senare kallade de på ambulans. Pirjo fick följa med till lasarettet och satt sedan flera timmar ensam i ett kalt rum.
— Jag hade inte fattat att det inte fanns någon återvändo. Jag var som i ett vakuum och tusen tankar flög i huvudet på mig, berättar hon.
Så småningom kom personalen och berättade att Pekka var död och att de skulle göra en obduktion. Pirjo kunde bara ringa efter sin pappa, som kom och hämtade henne.
— Efteråt kunde jag inte förlåta mig själv, att jag inte hade försökt göra hjärtmassage och konstgjord andning. Jag hade sett honom dö och inte ens ringt 90 000.

I bilen hem förklarade Pirjos pappa att nu var hon tvungen att vara stark, så att hennes mamma inte skulle knäckas av det som hänt.
— Alla människor i min situation har ett behov av att bli omhändertagen och få vara svag, säger hon. Annars går man i baklås.
Pirjo varken åt eller grät särskilt mycket och i flera dagar låg hon mestadels och koncentrerade sig på att få sitt hjärta att slå så hårt, att det skulle slå även för Pekka.
— Jag trodde att han skulle väckas till liv igen, det kändes som om vi var så "ett".

Pirjo stängde in sorgen och den ilska som började växa inom henne förseglade hon bakom starka murar. Ibland gjorde det så ont att hon inte trodde hon skulle överleva.
Sedan barnsben bar hon med sig en tro på en allsmäktig Gud och hon hatade honom eftersom han inte förhindrat hennes katastrof. Ute i skogen skrek hon så mycket hon orkade: "Kom aldrig i närheten av mig, Gud. Jag vill aldrig ha något med dig att göra."
— Jag vet inte om jag menade det eller om det var ett försök att tvinga fram honom. Men han var bara tyst, berättar Pirjo.

Människor försökte trösta henne med att det finns en mening med allt, men det var som ett slag i ansiktet.
— Jag kunde inte se någon mening med att bli berövad kärleken, säger hon.
Pirjo kände sig fruktansvärt ensam och i det läget tog hon beslutet att aldrig släppa en människa inpå livet igen.
— Att förlora någon gör ont. Och jag hade inte bara förlorat Pekka, utan även de vänner som jag tyckt varit en del av mitt liv.
Pirjos mamma påpekade: "Du är så hård så du går genom berg om det behövs."
— Jag kunde bli väldigt sårad av de kommentarerna, om de hade tillåtit mig hade jag gärna varit svag.

Pirjo var besviken och arg på alla. På vännerna för att de inte klarade av att dela hennes sorg utan förväntade sig att hon skulle fortsätta vara sitt glada jag. På föräldrarna som krävde mer av henne än hon orkade bära och på andra män för att de levde och inte Pekka.
Många män passerade revy, hon charmade, manipulerade och tyckte att de fick skylla sig själva om de föll för henne.
— Jag hade någon sorts hämndbehov och behövde vara elak och sparka på folk. Ändå kände jag mig hela tiden utnyttjad.

Ett år senare träffade hon Lasse Stålarw, sin nuvarande man. Han var några år äldre, en lågmäld och "civiliserad" person. Med honom kände hon en ny kravlöshet, han accepterade henne som hon var.
— Trots att jag kunde vara riktigt vidrig så skrämde jag inte iväg honom. Jag tror att han var otroligt förälskad i mig. Jag vet inte vad han såg, för jag var ingen förtjusande person.
Efterhand växte Pirjos känslor för Lasse, men det var en kärlek med reservation. För att kunna tillåta någon att älska henne var hon tvungen att blotta sig och bli sann. Men hon visste inte vem hon var, hon hade tappat bort sig själv.
— Kanske började jag älska Lasse på riktigt först när jag blev kristen. Min kärlek till honom blev djupare och ändrade karaktär vartefter jag kände mig villkorslöst älskad av Gud, berättar Pirjo.

Guds natur är att han söker upp den som är vilsen, lugnt och metodiskt utan ansats till att sluta. När han säger om sig själv att "Jag Är" fungerar det som i kurragömmaleken; "det är jag som letar".
Tankarna kom till Pirjo att det kanske fanns något mer att hämta ut av livet och hon började läsa Bibeln. Den var som en magnet och hon kunde inte sluta.
— Den var som skriven enkom för mig.
Stup i ett kom hon på sig själv med att gå till kyrkan och hon greps alltmer av Jesu person, hur alla drogs till honom och tyckte att han var suverän att umgås med.
— Det gjorde jag också. Jag ville ha en relation med honom, säger hon.

Hon blev frälst och inom ett år hände flera omvälvande saker i ett svep. Pirjo som gått med ständig värk blev sämre och läkarna gav sin dom. Två kotor i ryggen var förslitna och hon tvingades slå igen sin lilla hantverksbutik.
I samma veva blev hennes mamma sjuk och dog i cancer och äldsta dottern gjorde revolt.
Hon började fundera på om hon blivit lurad. Var Gud verkligen god? Hade hon börjat ta saker för givet? Var hennes öde att aldrig känna trygghet och må bra?
I det läget hade den gamla bitterheten lätt kunnat ta överhanden, men Gud tillät inte att hon föll handlöst.
— Jag var slagen till marken, men den här gången låg jag inte ensam, säger Pirjo.

Pirjo läste om Jesus i Getsemane och hur han sa till sina lärjungar att vaka och be, medan han kämpade med sin ångest. Och så fann han dem sovande.
— Han blev övergiven. Den sorg och ensamhet som jag upplevt, den hade han också gått igenom. Det var en erfarenhet vi delade, berättar hon.
Under alla år hade Pirjo varit rädd för den dag då sorgen skulle överväldiga henne och skriket välla ut. Skulle hon kunna sluta skrika och gråta? Men när fördämningarna väl brast, var det inte så farligt.
— Gud fanns där hela tiden och stoppade upp känsloflödet så att jag orkade med. Jag fick ta det i småportioner och låta bitterheten släppa greppet om mig. Och han grät tillsammans med mig.

Pirjo blev frälst för att hon var trasig och behövde Gud. Det tog nästan ett år innan hon förstod begreppet synd. Hon började se hur illa hon behandlat människor, därför att hon trott sig ha rätt att straffa.
— Gud visade mig hur Jesus fick försaka precis allt. Hur smärtsam hans väg till korset var. Han tvättade lärjungarnas fötter och betjänade Judas med samma respekt och kärlek som alla de andra, säger hon.
— Gud är helig och han kompromissar inte med det som är synd. Jag var inte bättre än någon annan. Det var för mig också som han dog.
Pirjo såg att Jesus valde ofullkomliga människor att stå honom nära och ville inte kräva mer än vad han gjorde. Och i sitt hjärta kunde hon släppa de människor fria, som hade lämnat henne ensam när hon behövde dem som bäst.

Text: Phebe Leyser, 2004

© Pley Text & Design >>

Texten har tidigare varit publicerad i Dagen, 2004 och Hyvä Sanoma, 2005.