|
Något
för alla i Västmanlands reservat
Vissa naturområden i Sverige
behöver ett särskilt skydd, för att geologi,
natur — och kulturvärden
samt friluftsmiljöer som är särskilt utsatta
ska kunna bevaras till kommande generationer. Ett sätt
att skydda sådan
natur är att göra den till naturreservat.
— Den
natur som vi skyddar är en bristvara. Ett område
kan till exempel sparas på grund av de hotade arter
som är knutna dit. Staten har ansvar för att dessa
arter får fortleva, förklarar Jan-Inge Tobiasson,
naturvårdare på länsstyrelsen i Västmanland.
Han anser att folk i allmänhet är bra på att
följa de regler som finns för naturreservaten. Kommunen
eller länsstyrelsen har ansvar för tillsynen inom
områdena. Men fågelskyddsområden är
däremot mer utsatta.
— Många struntar i att följa reglerna, eller
vet inte om dem. Men det räknas som ett allvarligt brott,
som till och med kan ge fängelse, om man gör intrång
på ett sådant område, säger Jan-Inge
Tobiasson.
Naturvårdsverket
är den statliga myndighet som har ansvaret för all
miljövård i Sverige. Där ingår natur-,
vatten-, luft-, jakt- och viltvård samt friluftsliv.
Men när ett nytt reservat ska bildas, är det en
länsstyrelse eller kommun som tar initiativet.
När ett nytt intressant naturområde upptäcks,
till exempel ett gammalt odlingslandskap med sällsynta
växter, kan detta bli ett naturreservat. Länsstyrelsen
formulerar en beskrivning av naturförhållandena
i området och en motivering till varför det ska
skyddas. Den gör även en skötselplan med instruktioner
om vad som behövs för att nå syftet med reservatet.
Länsstyrelsen
kan också bestämma om att det ska anläggas
vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor
och om träd ska gallras, marken röjas, planteras
eller om djur ska beta där. Allt för att reservatet
ska fungera som det är tänkt.
Sedan utser den en tillsyningsman, som ska ha uppsikt över
reservatet. Det kan vara ägaren, en granne eller någon
förening, men helst någon som har anknytning till
bygden.
Ibland kan det förekomma inskränkningar i rätten
att använda marken, till exempel förbud mot bebyggelse,
uppodling, dikning, plantering och avverkning. I sådana
fall kan markägaren eller den som brukar marken få
en engångssumma i ersättning från staten.
Tanken är att ingen ska förlora ekonomiskt på
att vara ägare till mark som behöver skyddas.
Text: Phebe Leyser, 2002
|
