Maja sätter människan i centrum

"Människor som har ett funktionshinder måste få finnas på bild utan att det hela tiden fokuseras på deras handikapp." Det säger frilansfotografen och konstnären Maja Kristin Nylander.

Det handlar om människovärde. Att bli sedd som den person man är, med de möjligheter, drömmar och mål man har, och inte utifrån att man har ett funktionshinder. Att bli avbildad i sitt eget sammanhang, med de människor man hör ihop med och liknar. Det är bland annat detta Maja Kristin har velat förmedla med sina bilder.

— Varje människa måste få vara individ och inte klumpas ihop och stoppas in i ett fack. Min önskan är att bilderna ska bidra till att fördomar runt funktionshinder minskar, förklarar hon.

Det är likheterna och inte olikheterna som Maja Kristin velat visa på. Hon har fotograferat syskonen i deras egna vardagsmiljöer där de har gemensamma minnen och upplevelser, där de gör saker tillsammans.
— De har haft mycket att säga till om hur de vill bli avbildade och platserna har de valt tillsammans. Självklart finns mitt avtryck med, jag har använt mina fotograf-ögon att se med, förklarar hon.
För Maja Kristin har det varit viktigt att porträtten ska bli naturliga. Därför har hon ägnat mycket tid åt förarbete. Innan hon ens tagit fram kameran har hon träffat syskonen flera gånger och berättat om tanken med syskonprojektet och varför det är viktigt för henne. Hon har också försökt få var och en som deltagit att själva tänka till om sin relation och hur de ser sig själva.
— Jag har fått trycka på att de har rätt att vara stolta över varandra.

Under flera år har Maja Kristin fotograferat sin lillebror Axel, som har en cp-skada. Ett urval av dessa bilder hänger nu i en separat utställning i anslutning till syskonutställningen. Genom bilderna vill hon berätta om kärleken mellan dem.
— Jag vill avbilda honom som en hyllning och samtidigt är det ett sätt att ta reda på vem han är för mig. Hur han blir bemött och omnämnd krockar nämligen med min bild av honom, berättar hon.
— Vi är syskon, vi skrattar och skojar mycket, men retas och bråkar också. Jag är storasyster, vill gärna ta hand om och bestämma. Så är jag med båda mina bröder.

En av bildsviterna har titeln "Stackars liten". Nio bilder av en lycklig Axel. Hans glädje är så genuin och stor att det nästan går att höra skrattet och känna hur det fötts djupt inom honom.
— Det händer ofta att helt främmande människor på stan vänder sig till mig och säger "stackars liten" om honom. Men vem ha rätten att säga så om min bror, när de inte känner honom? Och hjälper det honom? När de inte vet hans förutsättningar, utan bara ser hjälplöshet.
Maja Kristin har en inneboende ilska och ibland bryter den fram. Hon anser att det inte är rättvist med medlidande. Det finns andra känslor att visa som är mer på sin plats. Intresse till exempel.
— Det går bra att fråga och prata. Man kan inte alltid få ett svar, men det är bättre att vara rak och direkt.

Om detta har också Jonas Sterner, ett av de avbildade syskonen, skrivit:

"I tunnelbanan tittar många när jag kommer in, titta
han är CP, tänker dom. Jag blir arg och ledsen. Jag tittar
tillbaka och skulle önska att jag kunde prata ordentligt,
då skulle jag säga:
— Jag är inte dum i huvudet, fast jag har en CP-skada
och ni är inte vackra ni heller.

Tanter och gubbar som är fulla, blir jag rädd för. Inte
dom fulla som sitter på parkbänkarna, dom hälsar jag
på.

Små barn som stirrar blir jag irriterad på, om deras
mammor och pappor bara tittar och inte säger något.
Jag vill att dom ska prata med sina barn om att det
finns människor som är handikappade och gärna prata
med mig. Då skulle jag bli glad."

(Ur dikten "Bemötande")

Men det är en lång väg att gå, att försöka förändra ett helt samhälles attityder.
— Det finns de som menar att vår identitet konstrueras genom hur vi uppfattas och avbildas. Desto viktigare är det att varje människa får synas i sitt eget sammanhang, utan att man sätter fokus på det som är annorlunda, säger Maja Kristin.
Hon betonar att det bara är genom ökad integrering i samhället och kunskap om funktionshinder som fördomar kan bekämpas och hon har erfarenhet. Maja Kristin upplever till exempel att Axels funktionshinder är den identitet som hakas på honom i de flesta sammanhang.
— Han hamnar jämt i skymundan, som om funktionshindret är den enda identitet han får ha, säger hon.

Efter över ett års arbete är Maja Kristin glad att nästan vara i mål. Hon är nöjd med resultatet och säger att det är något viktigt som blivit gjort.
- Vi måste vänja oss att se minoriteter och avvikelser. Finns de i verkligheten så måste de få finnas på bild.

Text: Phebe Leyser, 2004

© Pley Text & Design >>

Texten har tidigare varit publicerad i Dagen, 21 september 2004.