|
Jenny, dotter till två missbrukare:
"Mitt liv kanske blir som deras"
Jenny är 15 år och till
det yttre som vilken annan tonårstjej som helst. Hon
har halvlångt blont hår, är nätt byggd
och ler ofta. Men hon bär på en hemlighet som är
tyngre än de flesta i hennes ålder behöver
tampas med.
Jenny har vuxit upp med två föräldrar
som missbrukar. Ganska tidigt kände hon på sig
att hennes familj var annorlunda. Men särskilt tydligt
blev det när hon började vara hemma hos kompisar
och fick något att jämföra med.
— Vi hade aldrig saker
hemma som vanliga familjer har. Till exempel kunde det ligga
högvis med rökt korv i kylskåpet samtidigt
som det varken fanns bröd eller smör på flera
dagar. Tänk dig att äta seg korv till frukost varje
dag i en vecka och dricka vatten ur kranen för att det
inte finns några rena glas, säger hon.
— Eller att hela hallen
kunde vara full med skinnjackor, medan vi barn inte hade ett
par hela strumpor att ta på oss.
Nu vet Jenny att alla de där udda sakerna var sådant
som hennes pappa kom hem med, när han varit ute och gjort
sina knarkaffärer —
eller "jobbat" som han kallade det.
För nästan tre år sedan
dog Jennys pappa av hjärtstillestånd. Hans hjärtmuskel
var förstorad på grund av missbruket och orkade
inte fortsätta pumpa. Han var bara 47 år, men hans
kropp var som på en mycket gammal man.
— Pappa var snäll
och blev nästan aldrig arg. Han var aldrig elak och behandlade
alltid mamma som om hon var en drottning. Men jag tror inte
att han såg oss barn, det var som om vi var genomskinliga.
När Jenny beskriver sina föräldrar
finns det ett uns av trotsig ömhet i hennes röst,
samtidigt som hon säger att hon alltid skämts för
dem.
— Jag brukar till exempel
aldrig tala om när det är föräldramöten
i skolan. Mamma är högröstad, kan ha verkligt
knäppa åsikter och blandar sig gärna i saker
som hon inte har med att göra. Jag vill inte att mina
klasskompisar och deras föräldrar ska tycka att
hon är konstig, berättar hon.
— Men mamma är världens
underbaraste. Hon är snäll och generös. Ofta
kan vi ha jätteroligt tillsammans.
Jenny och hennes två bröder har
fått växa upp hos de biologiska föräldrarna
trots deras missbruk och pappans kriminalitet och att de sociala
myndigheterna haft ögonen på dem.
Förklaringen ligger i att de inte ansett att barnen farit
illa, utan att de fått den omvårdnad som behövts.
Men för lite mer än ett år sedan var det nära
att hennes mamma blev fråntagen vårdnaden.
Under en ganska lång period hängde Jenny ihop med
ett gäng äldre killar. De var ofta ute och festade.
— Jag var hela tiden så
förbannad på allt och alla, mest på pappa
som hade dött utan att varna oss först. Det kändes
som om jag ville skrika och slå på alla som kom
i min väg. Jag önskade att jag skulle få dö.
Enda gången som jag orkade med mig själv var när
jag var aspackad och det var jag nästan jämt, berättar
hon.
En fest urartade och slutade med bråk. Polisen kom och
Jenny blev placerad i fosterhem. För att få flytta
hem till sin mamma igen var hon tvungen att börja gå
hos en psykolog.
— Det kändes lite
fånigt först, men det är faktiskt okej. Hon
säger att det är viktigt att prata av sig med någon
som man litar på. Annars blir alla tankar och all ilska
som giftklumpar inom en och man kan bli sjuk.
Jenny har medvetet hållit sig lite
vid sidan om i skolan, för att minska risken att någon
ska få veta något om hennes familj. Hon har inte
många kompisar.
— Jag har en bästis,
Anna, och hon vet precis allt. Hennes föräldrar
behandlar mig som vem som helst, fast de också vet.
Annas föräldrar är kristna och har sagt att
de ber för Jenny och hennes familj.
— Det kan vara lite jobbigt.
Jag tror att det finns en Gud, men inte att han har något
särskilt intresse för oss, säger hon.
— Men lite tröstande
kan det kännas att det finns andra som tror så
starkt. Annas föräldrar har hjälpt mig när
det varit riktigt jobbigt. De kanske på sätt och
vis är sitt eget svar på bönerna.
Det var länge sedan Jenny slutade hoppas
på en förändring. Många gånger
har hennes mamma gråtit och lovat att sluta använda
droger.
— Jag tror att hon ofta
känner dåligt samvete för vår skull,
men hon kommer aldrig att lägga av. Hon kommer att dö
precis som pappa.
Jenny tänker ofta på hur det ska gå för
henne i framtiden.
— Med två föräldrar
som använt hela sitt liv till att droga så kanske
det är förutbestämt att jag ska bli likadan.
Deras sätt att leva är ju det jag känner bäst
till.
Fotnot: Jenny vill vara anonym och därför
har vi ändrat namnen på personerna i hennes berättelse.
Text: Phebe Leyser, 2004
|
