|
De brinner för ungdomar på
glid
Brandstationen
i Surahammar fungerar som en sluss från Sundbo Ungdomshem
i Fagersta tillbaka ut i samhället. Hit kan eleverna
få komma de sista månaderna av sin behandlingstid.
— Tanken med utslussningsverksamheten är att steget,
mellan att bo på institution och att leva ett vanligt
liv, inte ska bli så stort, säger Mikael Dahlström,
biträdande avdelningsföreståndare och behandlingsansvarig
på brandstationen.
Arbetet på
stationen är unikt i sitt slag i Sverige.
— Det finns många Räddningstjänster som
tar emot skoltrötta ungdomar som dagelever, men vi är
utbildade behandlingsassistenter och delar tillvaron med de
här killarna dygnet runt, berättar Fredrik Lindberg,
en av brandmännen.
Sundbo Ungdomshem
tar emot killar i åldrarna 15-20 år. Med sina
36 platser är det ett av de större ungdomshemmen
i Sverige. De flesta som kommer hit har blivit dömda
enligt LSU (Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård)
till behandling och vård i mellan en månad och
fyra år. Killarna har ofta långvarig och grov
kriminalitet bakom sig. Det handlar om våldsbrott som
rån, dråp och mord. Många har också
alkohol- eller drogproblem.
En del av eleverna kommer också till Sundbo med LVU-papper
på sig (Lagen med särskilda bestämmelser om
vård av unga). För dem rör det sig ofta om
missbruk, stölder och andra mindre brott samt narkotikabrott.
På Sundbo arbetar man med KBT (Kognitiv Beteendeterapi)
och ART (Aggression Replacement Training). Det hela bygger
på ett aktivt deltagande från eleverna samt konsekvens
och tydlighet från personalen.
Här finns fem avdelningar med olika grad av slutenhet
och kontroll kontra öppenhet och frihet. I behandlingen
ingår att eleverna kan förtjäna att komma
till en öppnare avdelning.
— För dem som kommer på LSU finns rekommenderade
tider för hur länge varje steg bör ta. Dessutom
finns olika kriterier som man ska uppnå, säger
Mikael Dahlström.
— Det kan vara allt från att lära sig komma
upp på morgnarna med egen klocka eller arbeta på
egen hand till att acceptera konsekvenser, lära sig hantera
ilska och ta ansvar för sin egen behandling.
Det sista
steget i behandlingen kan alltså vara att få
komma till utslussningen i Surahammar, men innan dess har
eleven kommit långt i sin behandling.
— Här får de lära sig att ta mer ansvar
för sitt liv, att ha tråkigt utan att för
den skull göra något tokigt. De måste ha
en fritidsplanering klar innan de flyttar hit, annars håller
det inte att vara här, säger Mikael Dahlström.
På brandstationen bor eleverna i egna lägenheter.
På dagarna finns två personal på plats och
Mikael Dahlström är en av dem. Nattetid bor en av
brandmännen i en lägenhet i samma länga som
eleverna.
Vardagen är ganska hårt styrd. Klockan 8.00 ska
lägenheten vara i ordning och elever och personal samlas
i stationens fikarum för att gå igenom dagen. Arbetsdagen
varar mellan 8.00 och 16.00 med avbrott för lunch och
två fikaraster.
Arbetet går ut på att städa, tvätta
brandbilar och se till att allt är i sin ordning. Ordning
och reda är A och O eftersom allt måste finnas
på rätt plats när larmet går och det
blir utryckning.
Eleverna
går också en introduktionsutbildning där
de får lära sig delar av en brandmans yrke.
— De får lära sig brandkunskap, hjärt-
och lungräddning och sjukvård. Det ger inget betyg,
men är en bra merit att ha med sig, berättar Fredrik
Lindberg, brandman special.
Efter vissa steg i internutbildningen får de vara med
och ha jour, vilket innebär att de kan få delta
vid en utryckning.
— En stor trafikolycka där man tror att det finns
skadade kanske inte är så lämplig, men vid
skogsbränder har det visat sig att flera grabbar jobbat
lika bra som de ordinarie brandmännen, berättar
Mikael Dahlström med ett stänk av stolthet i rösten.
Arbetet på
brandstationen är utgångspunkten för eleverna,
men de har även möjlighet att studera. Det kan innebära
att de läser in grundskolebetyget eller förbättrar
sina gymnasiebetyg. Studieplanen skräddarsys för
varje elev.
Ytterligare en viktig färdighet får killarna med
sig ut i livet — hur det är att sköta ett hem.
Dit hör matlagning och tvätt. Lunchen kommer färdig,
men frukost och kvällsmat får de sköta själva.
Personalen ger handledning i att planera matsedel, göra
en hushållsbudget, handla matvaror utifrån sin
budget, veckostäda, planera tvättider och sköta
sin egen tvätt. Att bädda sängen, plocka undan
och diska hör till de dagliga sysslorna i den egna lägenheten.
— Från början får de en uppsättning
basmat, men sedan ska de klara sig själva. I de flesta
fall tar det inte lång tid förrän de har frysen
full med mat, förklarar Mikael Dahlström.
Fritiden är en annan viktig del i behandlingstanken.
Här får de lära sig att planera sin fritid.
Personal och elever har gemensamma träningspass, men
de betonar även vikten av att eleverna försöker
hitta sina egna fritidsintressen. Det kan till exempel vara
föreningsaktiviteter, musik, att träna på
gym eller spela fotboll. Tanken är att de ska hitta en
aktivitet som de kan fortsätta med även när
de flyttar.
Fredrik Lindberg berättar med
värme och engagemang om sitt arbete.
— Jag trivs väldigt bra med jobbet. Jag känner
att jag gör något viktigt, både inom Räddningstjänsten
och med våra elever. Det är ett intressant och
utvecklande jobb.
Brandmännens uppgift är att vara goda förebilder,
vägleda och lära ut hur det fungerar i vardagen.
— Här får killarna lära sig att ta eget
ansvar och att de regler som finns är till för deras
eget bästa. Håller man dem så fungerar livet
och det blir inte en massa strul.
Men han efterlyser en bättre eftervård.
— Kontakten mellan de sociala myndigheterna och eleverna
skulle kunna vara mycket bättre. Många gånger
får de flytta härifrån utan att ha någonstans
att ta vägen. Risken är väldigt stor att det
ska gå snett för dem då. Det behöver
inte göra det, men risken ökar om ingen följer
upp killarna efteråt och kan ge dem det stöd de
behöver, menar han.
Mikael Dahlström är inne på samma linje.
— En av de stora bristerna i ungdomsvården är
att det saknas forskning. Vi har ingen statistik på
hur det går för våra killar efter behandlingstidens
slut. En del hör av sig och berättar vad de gör,
men oftast är det ju de som det gått bra för.
Text: Phebe Leyser, 2003
|
